Sitta ute

Jag har ännu inte gjort någon ”regelrätt” utesittning. Med den här gamla skröppelkroppen är det vissa saker som faller bort. Däremot försöker jag tillbringa så mycket tid som möjligt ute, därför att jag känner mig instängd och ibland begränsad av väggar och tak.

Så igår tillbringade jag en hel del tid ensam ute. Eftersom jag bor med någon km till närmsta granne i slutet av en skogsväg så är det ensamhet, på riktigt. Men aldrig utan sällskap. Katterna är ju där och nu när både gök, koltrast och svalor inte har annat för sig än att berätta om sina strapatser så behövs varken tv eller internet.

Verkligheten ser så annorlunda ut, den skiftar innehåll. Vad som är viktigt och oviktigt blir uppenbart när tanken får luft och tid. Det är en ynnest att få tillgång till de här stunderna när allvar och lek blir ett, förenade av alla varelsers önskningar. Svårt att ta sig själv på för stort allvar.

Natt

Det är natt eller iaf sen kväll. Mörkret kom tidigt, tillsammans med regnmolnen kom norrkorpen och satte sig i sälgdungen i kohagen. Han klongade några gånger för mig där jag stod i det öppna sovrumsfönstret och lät rökelsen virvla runt mig.

Runt omkring mig familjens lugna andetag. Alla sover. Jag ligger och tittar på det djupnande mörkret utanför och tankarna stillnar sakta, det ordnar sig nog, i morgon. Allting blir det det ska bli. Hel kommer och låter såren läka, först smärtan och sedan vilan när smärtan klingar av. Likt en förlossning där varje värk bär närmare fullbordande. En egen liten cirkel av rening och läkning. Rening, smärta, läkning. Hel. Hela. Hela mig.
Låt natten svepa mig i sina mörka helande, läkande slöjor och vakna i morgon ännu ett steg närmare fulländning.
Tack.

Lövsprickningens tid

Läste hos Linda om hennes möte med småfolk i skogen och hur det rustades för fest.

Jag föreslog att det var lövsprickningen de ska fira och tror det fullt och fast. De sitter ju inte som oss med almanacka, kyl och frys utan nu, när det börjar växa och röra på sig i skogen så finns det tillfälle att bjuda till kalas igen med mycket smått och gott. Nällor, maskrosor, vitplister, knoppa, insekter, sav. Jag känner själv hur kalasgenen rycker, vill ut under träden, borra näsan i maskrosorna, suga nektar ur syrénblom och springa med fladdrande sjalar i vinden. Men vilka andra fester firar de? Måste gå och fråga dem!

Gammalt som nytt

Satt en stund i en av stadens parker imorse. Livet hade börjat röra på sig så smått, hundar blev rastade, människor kom cyklande på väg till sina fredagsdestinationer, en ung man kom dansande till sin inre musik över bron som skiljer den fina sidan av staden från det vanliga folkets. Jag satt där på parkbänken och klev plötsligt in i en annan tid, en annan stad där jag var ung och lärde mig många av livets läxor. Stadens parker betydde mycket för mig och där, imorse upplevde jag igen den kärlek jag i mitt liv känt till de olika städer jag bott i. Jag som ser mig som en obotlig lantgumma kände igen stadens vårliga förförelse. En underbar och mycket charmig känsla.
Jag är mycket glad att jag fick känna den för den vred om en nyckel i huvudet på mig. Dags för nytt tänk, fast återvunnet…

Andas

Jag bär ju med mig diverse åkommor som gör livet lite tuffare ibland. Igår var det astman som satte mig på prov. Tog min medicin då jag skulle anstränga mig ute. Trots det snördes halsen ihop efter en stund och jag började väsa. När mina attacker kommer drabbas jag av en intensiv klåda på utsidan av halsen och ibland även på ryggen, motsvarande där lungorna sitter. För mig ett märkligt symtom men det kan vara det som uppmärksammar mig på att nu är det på gång.

Igår valde jag att inte gå in och ta mera medicin utan istället satte jag mig på trappan i solen och blundade och började andas enligt instruktionerna i den yogabok jag läser. Det var kämpigt, känslan av att kvävas var stark men jag fortsatte, ökade längden på in och utandning och efter en stund fick jag lust att börja ”hum-sjunga”. Och ja, jag lyckades humma bort min astmaattack.
Det var en rätt fantastisk känsla. Jag fortsatte sedan att yogaandas en stund innan jag gick in igen.

Kanske jag hittat ännu en nyckel? Magkänslan säger att det är rätt. Jag hoppas verkligen att det är så.

Vårmånad

Så kom mars månad äntligen och hoppet om värmen med den. Fryser mer om vintern för varje år nu och undrar om det finns något sätt att ändra på det eller om det helt enkelt bara är att acceptera.
Nu går jag och väntar på att få höra tranorna ropa att de kommit tillbaka. Vi har ett par som återkommer varje år och i bästa fall får med sig två ungar när de flyttar tillbaka till värmen på hösten. Framåt augusti går de till och med i trädgården och trots att vi bott här i flera år nu är magin lika stor varje år.

Har börjat göra smoothie en gång om dagen och utesluter mjölprodukter om de inte är laktosfria. Magen är mycket bättre och jag märker också vad som stör den mycket snabbare när jag ”fuskar”. Jag har hittat en sätt att närma mig och ta mig an problemen och för det är jag tacksam. jag vill verkligen hitta min optimala hälsa. Och hälsa är något jag funderar mycket över. Inte hälsa utifrån skönhetsperspektivet (som ju varit det jag tidigare letat efter) utan bästa möjliga mående utifrån mina egna förutsättningar. En del kunskap är i sanning dyrköpt men väl värd sitt pris när den hamnat där den ska.

Veckans bästa smoothierecept:
En banan (krav/fairtrade så klart)
En halv avocado
Frysta mangobitar (efter behag)
En cm riven färsk ingefära
Koncentrerad ekologisk äppeljuice (som sötningsmedel vid behov)

Vatten till önskad konsistens

Underbart god och mättande!

Skatprat

Februari, solen skiner trots flera minusgrader så mejar det i solen. Skatorna tjattrar och de är alltid lika intressanta att följa. Två år i rad har de byggt ett bo i björken vid gaveln som sedan trillat ner när de kraftiga vindarna kommit. Men vad gör det… vi bygger ett nytt. Nyfikna tricksare som älskar att reta både kor och katter och verkar göra det de gör bara för lusten att göra det. Underbart sällskap så här i skogen.

I övrigt går inte en vecka utan att någon är sjuk här i huset. Längtar efter ljumma vindar att öppna korsdrag i. Nu när veden är så gott som slut och med femton minusgrader är det svårt att vara generös med vädrandet. Så vi snorar, nyser och hostar ett tag till är jag rädd.

De flesta glas på växthuset har blåst sönder i alla de stormar som varit denna vinter. Så fort snön smält måste jag ut och plocka och städa i ordning så jag kommer igång i bra tid i år. Längtar efter att få sätta fingrarna i jorden jag känner ett så starkt behov av jorddofter och grönska.

2012

Välkommen till ett nytt år! Sitter här i lugnet före stormen, ännu en klass 2 varning utfärdad och detta är en av de blåsigaste vintersäsonger jag kan minnas.
Blåsten innebär ofta ett strömavbrott även om de blivit färre och kortare nu sedan Eon grävt ner en hel del kabel. Det innebär frånvaro av fast telefon då vi bor sist på linan och det kan ta veckor innan de ”haft tid” att röja upp hit ut. Dessutom så är mobiltäckningen jättekass så vi blir rätt avskärmade från omvärlden sådana här perioder. Skönt på ett sätt när man som jag behöver vila. Men samtidigt går det inte att få andra att förstå att vi inte är tillgängliga precis hela tiden. Tänk så ”långt” vi kommit tekniskt på få år?! Så långt att vi som står utanför blir betraktade som kufiska och udda.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

I markerna där jag bor har jag sprungit på något jag inbillar mig är en trojeborg.
Den är helt överväxt med gräs men det är en plats jag upplever har en stark magi, långt innan jag började tänka att det skulle finnas något under grästuvorna.
Just nu går två rejäla tjurar i hagen så jag ger mig inte ut där men jag hoppas de snart ska flytta så jag kan snoka lite mera…

Någon väcker mig på nätterna. Nyårsnatten hörde jag Älvpinglan på ytterdörren pingla och vaknade av den. I mörkret ser jag någon stå utanför tröskeln till sovrummet och tror det är yngsta dottern. Det var det inte…

När det är som mörkast…

Jag går in i badrummet och råkar få syn på mig själv i spegeln. De där trötta ögonen som möter mina, är det jag?
Dessvärre verkar det vara så, jag är rätt själv i det här faciliteten och ja, jag är trött och sliten och väntar bara på ljus och värme.

Ändå så är det här den mest magiska tiden, i mörkret, ned i underjorden, sök och leta, var är du, vad gör du, vad vill du, och framförallt, vad är det som är viktigt? Livsviktigt?
Så finner jag det och då är det så självklart, inte enkelt men vägen finns där framför fötterna och ja, jag vill, ja, jag kan! Rädd, som fan men jag ska och jag kan!

Vintersolstånd. Det vänder. Längtar efter att sätta fingrarna i jorde efter att slänga av kläder och höljen och bara vara…JAG!

Drömtiden

Dagarna mellan Hels Afton och Vintersolståndet är Drömtiden. I år, liksom många andra år, är det en tid av dimma, nästan inga vindar alls. Tystnad i skogen, lugnet ligger som en fuktig yllefilt över min värld. En rejäl förkylning sänkte mig i en dryg vecka och jag dras med den fortfarande. Orkade inte sjunga morgonbön, orkade inte tända ljus, ville faktiskt ingenting.

Men nu börjar orken återvända och det är en sådan befrielse. Ideer och projekt dyker upp och verkar lockande, nya sånger vill bli sjungna. Magin killar längs ryggraden på magiska gamla platser.
Jag tror det är viktigt att våga leva efter årets gång. Vi kokar kryddade, varma drycker och kurar i soffan. Vi pysslar och tittar på film, läser eller bara är. Går ut och blir ett med dimma och fukt och funderar. Tar det så lugnt som det går och låter världen vänta lite. Allt är väl i Drömtiden.